Vår spökhistoria på slottet

När jag som bäst arbetade med avslutandet av kapitlet hörde jag steg och ett skramlande ljud. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen stod Karl XII själv, i fältuniform.

Noors Slott utanför Knivsta i Uppland, skymtas från landsvägen delvis beslöjat av flera hundra år gamla knotiga parklindar. Något spöklikt vilar helt visst över de vita byggnaderna i höstskymningen en gråmulen dag som denna i oktober. Och nog finns det märkliga historier att berätta om slottet. Tiden har sin gång och med den bleknar minnet av det som varit.

Men betänk då idag, käre läsare, att det på Noors Slott för drygt 100 år sedan inträffade en särdeles ovanlig händelse som faktiskt skulle komma att omskrivas i artiklar i flera av dåtidens ledande dagstidningar i Sverige. Det var den berömde författaren Verner von Heidenstam som upplevde en spöksyn i samband med en vistelse på slottet år 1898, då han arbetade för att färdigställa sitt verk om Karl XII:s Karolinerna. Här återberättas spökhistorien med författarens egna ord:
”Utanför mitt skrivrum låg två stora, på natten nästan beckmörka rum, med väggarna fulla av gamla släkttavlor. Där fanns även ett stort ryttarporträtt av Karl XI. När jag som bäst arbetade med avslutandet av kapitlet om Karl XII:s död i Fredrikshald, -klockan var väl två på natten, hörde jag steg och ett pinglande skramlande ljud. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen stod ingen mindre än min hjälte Karl XII själv, i fältuniform. Hans ansikte var vitt som gips. Handskarna var vita. Vålnaden satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klar röst:

– Det där som du skriver, kan ju vara riktigt och sant, men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud. Minns det.

Därpå var vålnaden borta. Jag skyndade ner och väckte min fru och berättade om spöksynen. Därefter infogade jag med djup känsla vålnadens ord i min berättelse. Ingen vet hur poesin parar vidskepelse med vetande. Kanske är det ur just den föreningen som sanningen destilleras fram. Med denna spökhistoria vill jag nu sluta för idag…” V von Heidenstam, år 1898.

Många är de slott och herrgårdar i landet som berättas hemsöks av oknytt, vita frun och gastar och det med besked, något som kan sända kalla kårar utefter ryggraden på vem som helst som hör dem. Men få torde de svenska slott vara, som liksom Noor, kan ståta med ett kungligt spöke och en alldeles äkta spökhistoria som denna om nobelpristagaren och författaren Verner von Heidenstam och hans skrämmande möte med vålnaden av en av den svenska historiens mest kända gestalter, Karl den XII. I handskrifterna finns belagt att Karl XII besökte Noor år 1696 strax efter det att slottet var färdigbyggt. Slottets byggherre greve Gyldenstolpe var Karl XII:s privatlärare under uppväxttiden.

Som gäst på Noors Slott blir du alltid väl omhändertagen av de nuvarande ägarna; värdinnorna Stina och Sofia. Både de och jag kan försäkra dig att inga spöken gömmer sig i klädskåpet eller bakom dörren i gästrummet. Det är ju idag trots allt länge sedan Karl XII:s vålnad senast visade sig för någon på Noor.

Men för dig som ändå inte lyckas somna i den sköna gästsängen utan ligger vaken i natten och lyssnar efter regnets piskande mot fönstret, ser höstskyarnas moln dra fram över den mörka himlen över trädkronorna utanför, kanske tankarna ändå stannar vid minnet av Karl XII:s bleka ansiktsmask. Eller vid någon av de andra historierna som du kan få höra berättas om på Noor; som den om de hemliga breven som hittades gömda under slottsgolvet förra året, eller den om övernattningsgästen som hörde röster utanför dörren mitt i natten trots att ingen annan bodde där. Då kan natten kännas lång även för den orädde. Då kan det kännas tryggt att dra upp täcket framför ansiktet medan man väntar på morgonens första gryningsljus och det väntande frukostbordet i slottets matsal…

Historisk text sammanställd av: Henrik Sandevärn fil. kand. konstvet. för Noors Slott